Vem vill vara en oslipad diamant?

Jag är en sådan person som ofta inte bryr mig om att sminka mig för att gå ut, jag skiter många gånger i att fixa frisyren innan jag ska till skolan och jag orkar sällan bry mig om andra gör det. Men idag satt jag och tänkte på något jag tänkt på många gånger förr...

Vi människor ser ofta det sköna som förskönats i andra. Ser vi en grå sten så lähgger ingen märke till den. Men är stenen filad, polerad och formad på ett onaturligt sätt, så är många beredda att betala tusentals kronor för dem.

Hur fungerar vi människor? Finns det vackra människor som inte ör tillgjorda? Vissa dagar vaknar jag o´ch orkar inte tänka på det. Vi går upp ur sängen direkt in i en mask. Vi vägrar att visa oss som vi är, för ingen annan gör det. Nu menar jag inte endast smink utan allt som skiljer oss från födseln. Hur agerade vi för 2000 år sedan när vi bodde ute u bushen?  Jag vet att smink, piercing m.m. funnits i vissa kulturer långt innan dess, men varför behöver vi utsmycka oss för att öka i värde? År 2008 kan man byta ansikte, bröst, inplantera något som ska se ut som magrutor. Jag är trött. Jag vill bara vara en människa. Men jag kan inte, och det blir svårare ju äldre jag blir...

Vad är det vi försöker göra? Dölja eller försköna det vi är och har?