Vilsen och fluffig

Haha, har ni sett så kul min lugg blir när den är nytvättat?

Aja, nog om mitt konstiga hår.

Jag är så vilsen att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag känner inte igen mig själv längre i något jag gör. Det kanske är såhär det ska kännas att växa upp? Jag trodde inte att man lämnade en hel människa bakom sig och det vill jag verkligen inte göra. Jag saknar allt som har med mig att göra. Jag är rädd. Samtidigt hoppas jag att förändringen gör mig till en bättre person, någon även jag kan lita på. Det är ofta så att alla kan lita på mig, för jag är en ärlig person som håller vad jag säger. Ofta till alla utom mig själv.

Jag tror att det är så en Pokémon känner sig när den når ett nytt stadium, om ni förstår var jag menar?