Jag har blivit en kluven person.

Min situation går att jämföras vid... ett frö. Det känns hemskt just nu, men jag tror att det kan bli något bra. Tänk er, innan visste jag hur jag var, hur jag reagerade på ganksa mycket och jag litade på mig själv. Jag var kompakt och fin. Sedan blev jag isatt i jorden. Hur det gick till vet jag inte.

Alla delar jag visste hörde ihop är nu långt ifrån varandra. Nya tankar blockerar de gamla banorna.Nu har jag ont. Det värker överallt, min kropp och själ orkar inte med utvecklingen. Jag tror dock att mina rötter redan är stabiliserade, vilket är skönt. Men allt som skedde efter utvecklingen av mina två första blad har gått utför.

Mina blad växer okontrollerat. Jag har ingen koll på hyr mycket vatten jag behöver och inte heller regnar det tillräckligt mycket. Och det är ingen tal om soliga dagar för min del. Jag hoppas att jag kommer till en ny trappavsats snart. Jag vill återigen veta var jag har allt som är mitt.

Jag vill känna att mina stjälkar och blad sammarbetar. Kan inte vädret vara på min sida den här gången? Tänk den dagen jag blommar. När är min sässong? Bild jag ritat på paint för kanske ett halvt/ett år sen:

"Även på sophögar kan det växa vackra blommor"