Dagen har gått i spillror.

Det känns som att jag hällt upp hoppet om en ny och bra dag i ett glas. På vägen till köksbordet snubblade jag och vattnet rann ut på mattan. Nu har jag inget vatten att dricka, utan bara äckligt vått under fötterna.. kladdet vill påminna mig om hur min dag egentligen kunde ha blivit.

Morgonen gick ut på att förbereda min hjärna psykiskt inför nästa skolvecka.  Jag vet att jag har klarat av svårare saker förr, men nu känns det som att det jag lever för befinner sig så långt borta, nästan som att det är en overklig verklighet som bara kan nås genom att drömma.

Jag har börjat läsa min bok: "Feliz Ano Velho", boken är på portugisiska och handlar om en ung man som befinner sig runt 20 årsåldern. Han lever för att spela gitarr och han älskar fotboll. Han har stora planer på att få spela in sin musik i en riktig studio. Men livstörsten hindrar honom. En dag festar han som vanligt med några vänner, han har druckit mycket, och får för sig att dyka. Han hoppar i det grunda vattnet och slår i huvudet. Det tar ett tag innan han förstår att han är förlamad från halsen och ner..

Jag beundrar honom för hur han ser på situationen, han kämpar emot faktumet at han kanske aldrig kommer kunna klia sig på huvudet igen, aldrig kunna vrida nacke och aldrig kunne krama någon igen...

Boken är underbar att läsa, bara 30 sidor in i boken har jag redan fattat tycke för honom, trotts alla hans brister och hans sätt att berätta gör att jag ryser.

Namnet "Feliz Ano Velho" betyder ungefär "Lyckligt gammalt år" (Gott gammalt år istället för Gott nytt år)