Tiden går snabbare,

Madonna, vad tänkte du när du skrev raderna: "Time goers by, so slowly" ? Tiden går skitfort, hela tiden. När jag tvekar går den för fort, när jag är snabb går den fort. För fort. Nu är det sex veckor kvar av gymnasiet. Jag minns hur mitt liv såg ut för ett år sedan. Ofullföljda drömmar och sena måndagar med matte C lektioner till 16.20. Inte kul Men jag hade hopp om en kul sommar, och jag hade rätt. Det blev den bästa sommaren någonsin.

Jag åkte direkt till Spanien med Bitta och två till, jag tog del av Sveriges uteliv för första gången. Jag och Bell gjorde staden (nattussen) osäker. Jag jobbade sjukt mycket. Jag träffade massor av nya vänner. Jag bröt upp med gamla. Jag tog upp kontakten men andra som jag inte trott skulle finnas i mitt liv mer. En riktigt bra sommar, inget jag gjorde ångrar jag.

Och nu, nu är det sex veckor kvar, sex otroligt efterlängtade veckor men ändå otroligt fruktade. Det är nu det ska göras, det är nu en del av mitt liv avgörs. Tänka sig att jag, jag, jag har ett liv som jag har. För tio år sedan skulle jag typ inte trott ett skit av det här var sant, eller jag menar skulle kunna bli sant. Men samtidigt, så var man så liten och naiv.

Om jag åker tillbaka i tiden, låt oss säga 5 år, så skulle jag tro att mitt liv var en film, eller en bok. Allt är så random men underbart. Jag skulle trott att jag skulle gå ut gymnasiet med 20 i snitt (inte riktigt där va, haha), att jag sen skulle plugga till ekonom eller psykolog av någon form, socionom.. Det jag inte visste då är att livet inte hanbdlar om att tillfredsställa andra. Mitt liv handlar om min egen tillfredsställelse. Är jag nöjd med det jag gör, så räcker det. Gott och väl. nu vet jag att jag bör skita i vad andra tycker om min framtid, jag vet bäst själv.

Jag har haft kul, otroligt kul! Jag kommer att vara med om massor mer, bra och dåligt. Även om jag inte skulle vara med om så mycket mer, om något skulle hända så vet jag, att jag är nöjd. Jag lever mitt liv som jag vill och inte efter andra. (Inte helt sant då vårt samhälle är synkroniserat typ som iPhone och dator, men ja ni fattar?)

Just nu sitter jag här och äter cocospralin, den låg i min tygkasse från Vagabond.

Jag vet inte vad jag vill få ut av det här inlägget men jag känner att jag måste få det här sagt, inte till er men till mig själv. Om mitt liv inte blir så som jag förväntat mig så är det okej. Det spelar ingen roll var jag befinner mig för jag har kapaciteten att göra något bra av situationen. Vad gör jag om 10 år? Det kan jag omöjligt säga. Jag kan inte ens nosa på sanningen tror jag. Som det ser ut nu så ska jag börja på SU i höst. Latinamerikastudier med inriktning på Brasilien och portugisiska. Är det jag vill göra? vad gör man där? Jag vet inte riktigt. Men är det fel väg för mig lär jag märka det. Pluggar jag dessa tre år där,kommer jag antagligen behöva plugga tre år till innan jag får någon "titel" men man vet aldrig, kanske hittar jag något jag fastnar för på vägen?

Jag kanske kommer bo i Brasilien om 10 år, jag kanske har barn. Om jag lever så kommer jag vara nästan 29 år. Nästan lika gammal som min halvsyster. Jag tycker att hennes liv verkar bra, jag har inget emot att leva som hon gör, en fin man och två fina barn. Ja, jag kanske kommer att ha barn då. Men det kan jag inte säga. Undrar var jag kommer bo...

Jag är rädd för att vara en drömmare. En sån som alltid tror sig veta,en som som alltid vill men aldrig får tummen ur arslet. En sån som väntar, men sen märker när det är försent,att man levde ett liv som skulle kunna blivit bättre är den där jädrans drömmen man hade.

Om jag får leva mitt liv som jag vill är jag nöjd. Jag kommer inte att få allt jag vill ha, ännu mindre allt jag behöver, men jag tror att jag kan få fram något bra av situationen i alla fall.

Jag är rädd för förändringar. Folk i min omgivning kanske inte märker det, men jag tycker om att se gamla mönster i nya vanor. Jag är rädd för att behöva flytta hemifrån, att jag inte kommer kunna springa in till min lillasyster mitt i natten och snacka om allt och inget. Att jag inte mer kommer få skit av mamma när jag stökat till eller inte vet hur man hänger upp kläderna på tork rätt. Men jag lär mig. Jag kommer flytta en dag. Kanske snart. Men kanske inte. Mina mostrar är levande bevis på hur man kan bo hemma .. för alltid typ. Men i Brasilien lever mani en annan kultur. Jag är rädd för att min mamma och pappa ska vara ensamma. Det är värre än om jag är ensam. Jag är okej.

Jag är rädd att min lillasyster ska vara ensam. Gud. Jag borde sluta reflektera över detta, men samtidigt har jag lärt mig att förändringar oftast, i 9 av 10 fall för med sig något bra även om det kan vara maskerat i något dåligt. Jag ska leva ett random liv, fyllt med slump. Men slumpen är min vän, och om slumpen och ödet är ett och samma egentligen vet jag inte men ibland kan mitt liv verka lite väl ironiskt.