Öppna ögonen?
torsdag den 14:e jan @ 18:46
Idag funderade jag. Inne på tuben stod jag och läste en bok, folk gick in i en vagn som brukar vara ganska rymlig, men idag kändes det fullt. Kroppar trycktes mot mig och jag insåg att vi var som ihoppackade sardiner i en konservburk. Obekvämt. För mig.
I en annan del av världen är det trånga vardag. På stadens gator tränger sig människor fram, med allt möjligt som bagage. En väska, en kasse, en tanke. Jag andades in och kände hur rent det var, människorna runt omkring mig var på väg till ställen jag aldrig varit. Tåget stannade, på medborgarplatsen tror jag. En man tittade förskräckt in i vagnen. Hans fru var på släp bakom honom, med ett osynligt band som lyckades hålla dem på max en meters avstånd från varandra. "Olala!" sa han, följt av något på franska... jag antar att han klagade på att det var så trångt. Jag undrar vad han är van vid?
Mina tankar fortsatte att spinna. Människorna nära mig kändes så utforskade, det kändes som att jag sett allt en gång förut. En man i en permobil, en kvinna med en hund, en mun runt en varmkorv med senap. Kanske tittar vi för nära? Vi ser inte allt vi skulle kunna se för att vi bara tittar på det som är här? Min blick förflyttades över perrongen, nu stod jag vid pendeltåget. Kanske borde jag titta på det som inte fångas av min blick direkt utan det som är längre bort. Människor som inte är på väg mot mitt håll, människor som inte ser mig. Jag försökte att se, men jag hade varken glasögon eller linser. Människorna såg ut som små beigea fläckar av färg, en suddig sörja. Jag har svårt att tro att någon av dem såg mig, så varför ansträngde jag mig så?
Några meter längre bort förstod jag att medan jag var upptagen med att titta bortåt, på det som inte såg mig, så missade jag allt det som befann sig i min närhet. Lila skor, grön jacka, Ica kasse och ett leende. Människor som fanns inom räckhåll, människor som såg mig. Jag hade missat dem helt när jag hade sikten på något som jag aldrig skulle nå. Något som var säkert var också att de som var långt borta inte brydde sig om att se mig. Mina ansträngningar var förgäves.
Det jag vill nu är att jag blir mer uppmärksam på det jag har här, det som finns inom gränserna för var jag verkligen kan se, det som kan se mig. Jag har ibland varit för fast för att se det som befinner sig långt bort. Om jag öppnar mina ögon nu, så kommer jag nog att se ett och annat som jag missat förr.
I en annan del av världen är det trånga vardag. På stadens gator tränger sig människor fram, med allt möjligt som bagage. En väska, en kasse, en tanke. Jag andades in och kände hur rent det var, människorna runt omkring mig var på väg till ställen jag aldrig varit. Tåget stannade, på medborgarplatsen tror jag. En man tittade förskräckt in i vagnen. Hans fru var på släp bakom honom, med ett osynligt band som lyckades hålla dem på max en meters avstånd från varandra. "Olala!" sa han, följt av något på franska... jag antar att han klagade på att det var så trångt. Jag undrar vad han är van vid?
Mina tankar fortsatte att spinna. Människorna nära mig kändes så utforskade, det kändes som att jag sett allt en gång förut. En man i en permobil, en kvinna med en hund, en mun runt en varmkorv med senap. Kanske tittar vi för nära? Vi ser inte allt vi skulle kunna se för att vi bara tittar på det som är här? Min blick förflyttades över perrongen, nu stod jag vid pendeltåget. Kanske borde jag titta på det som inte fångas av min blick direkt utan det som är längre bort. Människor som inte är på väg mot mitt håll, människor som inte ser mig. Jag försökte att se, men jag hade varken glasögon eller linser. Människorna såg ut som små beigea fläckar av färg, en suddig sörja. Jag har svårt att tro att någon av dem såg mig, så varför ansträngde jag mig så?
Några meter längre bort förstod jag att medan jag var upptagen med att titta bortåt, på det som inte såg mig, så missade jag allt det som befann sig i min närhet. Lila skor, grön jacka, Ica kasse och ett leende. Människor som fanns inom räckhåll, människor som såg mig. Jag hade missat dem helt när jag hade sikten på något som jag aldrig skulle nå. Något som var säkert var också att de som var långt borta inte brydde sig om att se mig. Mina ansträngningar var förgäves.
Det jag vill nu är att jag blir mer uppmärksam på det jag har här, det som finns inom gränserna för var jag verkligen kan se, det som kan se mig. Jag har ibland varit för fast för att se det som befinner sig långt bort. Om jag öppnar mina ögon nu, så kommer jag nog att se ett och annat som jag missat förr.
Kommentarer
