God söndag!

Jag skriver, men det är bara jag Jag vet inte var jag har tappat en del av vem jag är. Kanske har jag bara mognat?  Jag har lust att byta domännamn snart, bloggen känns för hård. Sol, blommor och värme. Det är jag. Vinden i håret...det är jag. Inte en kall nit i mörkret.

Idag vaknade jag med en svullen hals. Så går det ofta när jag försöker vara duktig och plugga. Min kropp säger ifrån nu, trots att jag i princip bara suttit hemma i helgen.

En sak har jag dock kommit på. Eller det är en sak som jag visste men glömt, och det är att livet aldrig slutar att överraska än. Positivt och negativt. Ibland öppnar jag ögonen lite extra, det borde alla testa. Man ser så mycket som man annars missar. Många verkar glada, men de är inte det. De gör allt i sin makt för att bevisa för andra  vilka de är. De gör saker obetänkt i ren desperation att hoppas finna det de letar efter. Det viktigaste jag måste få in här att jag inte dömer dem. Jag dömer inte er. Varsågoda, lev era liv och gör era misstag, för av dem hoppas jag att ni lär er något.  Jag kommer aldrig att ha makten att ändra på er, det är era val.

För någon dag sen såg jag en vän bli sparkad när han låg ner. Jag har nog aldrig känt mig så värdelös i en situation. Två mot en, så ska det inte vara. Det värsta är att det i deras värld är okay, de har varit femtio på en. Äcklen. Ni kallar andra för smuts, men ni är värdelösa. Hur kan ni se andra i ögonen? Hur ska ni kunna se era barn i ögonen om tio år? Öppna ögonen, det är vår värld, gemensamma hem. Inga landsgränser ska vara anledning till att döda.

Det kan göra ont att se sånt man inte vill se, men det är nödvändigt.