Jag måste ta tag i mig.

Jag borde städa upp här. Plocka undan lite och dammsuga. Ta tag i mig själv. Men sådant här är så svårt. Var hittar man orken i att ta tag i sig själv? Jag borde inte må dåligt. Placebo, antar jag. Jag blir inte frisk. Jag är ändå inte tillräckligt sjuk för att oroa mig så mycket. Jag vill nypa mig själv och vakna, och inse att det inte finns något jag kan göra. Men det kan jag och det vet jag. Det här är ingen dröm, det är mitt liv.