Varning för blodiga bilder igen... 

Nu ska jag ta tag i mitt pluggande och läsa om hur bland annat kvinnor behandlas i Latinamerika.

Ciao :-*

*Obs: För er som kritiserar detta, så förstår jag. Att locka andar är inget man ska göra om man inte vet vad man håller på med. Jag ska endast leta efter tecken och gå efter energin jag känner. Dessutom så får alla ta det med en nypa salt.

//Gabriella 

Idag så blev jag klar med min uppsats, ingen aning vad det är jag skulle få ut av den..hoppas att det blir godkänt i alla fall. Så i kväll är jag fri att göra vad jag vill..eller börjar skolan 10 i morgon och har slutseminarium. Snart ska jag möta upp en vän och sen kanske jag träffas Bella och några av våra grabbar för att spela biljard! Måste leta upp mina småpengar...jobbigt med 5 dagar kvar till lön.

Dagens outfit består av den kända "Dilun-tishan". och ett par billiga Monki-jeans.  Det ser ut som att jag saknar undertänder i min mun.

Det ser ut som att vi har rest i tiden. 

Cidade maravilhosa.

I guess I should start studying now...

Du är underbar!

Ibland försöker jag ju skriva inlägg som dig, men det går inte.

Döden har inte varit nära mig än, jag har befunnit mig i denna bubbla, där människor jag tycker om lever. Eller.. nu ljög jag. Jag har sett folk som varit nära försvinna. När jag var liten dog en kompis jag hade vi gick i samma klass och snackade mest på msn. Vi delade musik och pratade om inget och allt. Jag märkte knappt att hon inte loggade in längre, men när jag fick veta vad som hänt så stannade tiden. Det kändes så overkligt och jag blev ledsen. Men eftersom vi inte träffades så ofta så känns det mer som att hon har flyttat till ett annat land och att vi inte pratar mer. Jag har svårt att få en bild av hur hennes familj har det och har haft det de senaste 7 åren. Det gjorde ont. 

Och att se andra i min närhet känna detta, det klarar jag inte. Jag blir rädd. Men jag försöker inse att döden hör ihop med livet. För att något ska ha en början, så har det ett slut.

Men, riktigt nära har den inte varit, och det är något jag tänker på ofta. Jag försöker att ta vara på den här dagen, då alla jag känner lever. Ni lever. Jag vågar inte skriva det här egentligen, för jag vet inte hur morgondagen kommer att se ut. 

Men vad skulle jag säga till honom? Jag vet inte. Jag blir så arg på mig själv, men ibland kanske det bästa är att inte säga något alls. För jag vet inte vad det är han går igenom och han skulle med en stor säkerhet bara tro att mina: "jag beklagar" var halvhjärtat. 

Under mitt liv så kommer jag att få bekanta mig med döden. Det låter hemskt att säga, men jag hoppas att jag lär mig förstå "honom" för om vi kommer överens så kommer jag inte att ta det lika hårt. 

Jag skulle inte kunna säga att jag är rädd för att dö, men jag hatar att missa saker som händer runtomkring mig. jag vill veta om det snöar i jul och alla jular där efter. Har ni tänkt att man alltid tänker på sig själv som den som sist lämnar livet? 

Vi är så små..och efter att vi gått iväg fortsätter alla att leva sina liv, för att de tror att de är de sista som blir kvar. Men ingen blir kvar till slutet.